Tolkningens metodologi och selektiv abduktion

Abstract

I denna artikel diskuterar jag grunderna för tolkning som metodologisk ansats. Pedagogisk forskning har under lång tid gett begreppet tolkning en central metodologisk och teoretisk roll, och flera populära metoder inom pedagogik syftar till att generera tolkningar av mänskligt agerande. Jag argumenterar för två huvudsakliga teser. Enligt den första tesen är tolkningens struktur abduktiv. Enligt en vanlig konceptualisering, som härstammar från C.S. Peirces arbete, är abduktion ett resonemangsschema som innebär att man utifrån premisser bestående av en mängd observationer och en teori, härleder slutsatsen att teorin är (tentativt) sann. Den andra tesen som jag argumenterar för är att när tolkningen används som metodologiskt redskap, måste den vila på en speciell form av abduktion: selektiv abduktion. Selektiv abduktion innebär att flera hypotetiska teorier jämförs och att den teori som bäst förklarar observationerna accepteras. Jag argumenterar för att de resonemang som är typiska för tolkande ansatser i samhällsvetenskapen inte kan undvika en kontrastiv, jämförande och därmed selektiv dimension. Att tolka är i sitt väsen att jämföra. Samtidigt kritiserar jag att Peirces ursprungliga konceptualisering kan vara ett korrekt metodologiskt tillvägagångssätt för tolkning. Jag avslutar med att diskutera vissa konkreta metodologiska konsekvenser för kvalitativa metoder.